Idag kan jag väl nästan påstå att det är första gången i mitt liv som vården har "tagit", så i den bemärkelse att det blev så psykiskt jobbigt för mig så jag blev fysiskt trött...hängde du med?! Vet inte hur jag ska förklara riktigt och allt bubblar och snurrar och pyr inom mig...jag mår illa, är ledsen, lättad, glad, arg, trött...you name it..Det känns som någon har hoppat på min kropp och "våldtagit" min hjärna...typ..men jag är helt övertygad att om jag inte backar så kommer det här att ta. Sa jag förresten att jag kände mig apatisk med..i alla fall på bussen och pendeln på vägen hem. Var så jäkla hett så jag trodde jag skulle svimma men jag förmådde inte ens att knäppa upp jackan..bara satt och försökte hålla tårarna tillbaka. Svalde så jag trodde ett tag att hela bussen hörde mig.
Då jag har valt att skriva den här bloggen som "min" självhjälp och en slags egenterapi så väljer jag att inte utmåla mina syskon här. Berättar inte så mycket saker där dom har varit inblandade osv. Det är inte upp till mig att föra deras talan och göra något som eventuellt kan kännas jobbigt eller pinsamt för dom. Så jag lämnar mycket ute och det gäller naturligtvis om mina egna upplevelser med. Jag varken vill, orkar eller förmår att ta upp vissa saker här. Det stannar i rummet med min psykolog när jag går därifrån och så ska det vara. Det känns bäst så..Idag öppnade jag lite på "dörren" och lät någon komma in till den "rikgtiga" lilla Linda. Den där sorgsna flickan som känner sig så vilsen i livet. Hon fick komma in lite pö och pö..ite i taget och jag grät, grät och grät...Jag började må illa, blev arg, ledsen och bedrövad..Började få ont i huvudet, känna mig yr, trött och sårbar..öppen på något vis..men hon fick min tillåtelse att hälsa på mig, mitt lilla "gömda/glömda barn" som gråter i min kropp...
Tåraran rinner för mina kinder och jag är som ett
öppet sår just nu. Tänkte först dra in och spela Mafia Wars och
"stänga" av mina känslor direkt men jag valde det här istället. Jag
vågar lyssna lite på mig själv och ta emot och känna sorgen. Måste
lära mig att handskas med det här. VAre sig jag vill eller inte.
Jag gör det för mig och allra helst för mia älskade döttrars
skull 
Skulle ge henne mitt första minne...mina tankar flög som en orkan i min skalle..minne..få se..jag hade bara dåliga saker som poppade upp och jag tänkte att det skulle kanske vara något bra minne, men jag körde på med mitt första minne även om det var dåligt. Jag väljer att inte ta upp det här..Sen så blev det så mycket minnen som kom och många fråger som jag fick som gjorde att jag fick ta fram ännu mera saker och gräva ännu mera i min smärta. Jag fick sätta mig in i situationen när jag var runt ett år gammal. Hade nyss lärt mig att gå och höll i bordskanterna..min pappa kom hem efter en dag i verkstaden, full så klart...Min mamma serverade honom mat i vardagsrummet och han satte sig och skulle käka. Då kom jag knaltande på mina gängliga ben och gick emot min pappa och hans mat. Min pappa skrek åt min mamma om "hon inte hade gett ungjäveln nån mat"..sen tar han mig i mitt duniga, fjuniga hår, lyfter mig i det och skallen och kastar in mig mot elementet. Jag börjar såklart att storgråta, vem skulle inte ha gjort det..Min mamma tar mig i famnen och går ner med mig på nedervåningen, går in med mig i s-rummet där och stoppar ner mig i spjälsängen, stänger dörrarna om/till mig och går upp igen..Int för att hon inte älskade mig utan för att inte min pappa skulle bli uppretad på min gråt och göra illa mig ännu mera. Så där sitter min mamma på övervåningen och hör min hjärtskärande gråt genom väggarna och hon kan inte göra något, hon vågar inte...för min skul så är jag säkrast där nere. Dagen efter när min mamma ska ta upp mig ur min säng så är jag "flintskallig" där min pappa har lyft mig i håret och det ligger hår på hela min kudde...Jag kommer inte ihåg det här själv utan det är min mamma som met hat i rösten har berättat vad min pappa gjort. Om det har varit bra eller dåligt det kan jag inte svara på...jag har inte ens orkat eller velat känna efter.
Jag orkar inte tänka så mycket på allt det hä. Min psykolog både satt i halsen och bokade in en ny tid trots att jag inte skulle komma på två veckor egentligen för hon skulle på semester. Men jag fick en tid dagen innan hennes ledighet. Hon var nog beredd på något men inte i den här utsträckningen..men nu vet hon att hon inte kan "lämna" mig. Nu är det "all in" som gäller...(så brukade D för övrigt säga). Så nu ska jag försöka att plocka ihop mina spillror, käka lite, ta en cigg (sorry me idag skriver jag det rätt ut vännen, jag orkar inte tänka...orkar inte...) Ses...
PEACE
